Många brukar nämna detta album som Elvis absolut bästa, och den är obligatorisk när olika musiktidningar listar rockens bästa album genom tiderna. Men det finns några saker som drar ned betyget. Kanske det är att svära i kyrkan att uttrycka tveksamheter kring Elvis genombrottsplatta och tillika inspirationskälla för många senare musiker och artister. Men min tvekan finns där av helt logiska skäl.
4 av låtarna är leftovers från Elvis första skivbolag SUN Records, alltså låtar som inte ens Sam Philips, eller Elvis själv, ansåg höll måttet för officiell utgivning. En femte SUN-låt, Trying to get to you, var tänkt som Elvis nästa SUN-singel innan han blev uppköpt av RCA. Detta ger en splittrad helhetsbild då inspelningarna från Elvis första inspelningssession på RCA har både ett annorlunda sound samt fler musiker, än de historiska inspelningar Elvis gjorde på SUN 54-55.
En annan sak som också drar ned betyget är trummisen DJ Fontana som delvis spelar sönder klassiker som Tutti Frutti och Blue Suede Shoes. Överlag låter det som om både band och producent ibland famlar i mörkret. Hur skulle man paketera den råa energi som den unge Elvis Presley tog med sig in i studion? Hur skulle man återskapa den magi som Sam Philips lyckats mana fram på de fem singlar som släpptes på Sun Records?
Efter mycket trial and error så blir det Elvis själv som kommer med förlösningen. Detta gör han genom att släppa ut sina inspirationskällor och låta hans egen musiksmak ta över rodret. Personer på plats vittnar om att producenten Steve Sholes samt den musikaliska koordinatorn Chet Atkins fick kliva tillbaka i sina roller och låta Elvis ge allt han hade.
Men trots denna, lite gnälliga inledning på min recension, är detta album fyllt med låtar man aldrig tröttnar på. Money Honey, I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You, Trying To Get To You är helt fantastiska. Det är inte svårt att förstå varför detta album förändrade världen. Och om originalutgåvan inte når upptill högsta betyg så gör den remastrade CD-utgåvan det. För där finns ju låtarna som borde ha funnits med från början och ersatt några av SUN-låtarna. Med låtar som My Baby Left Me, Lawdy Miss Clawdy och Heartbreak Hotel hade originalvinylen fått betyget 6 av 5 möjliga! Så med bonuslåtarna blir CD-utgåvan ett oumbärligt album i skivhyllan. Och gillar man inte musiken så är bara omslaget värt pengarna.
Till sist, under hela Elvis karriär fick han namnet Rockkungen, men redan på detta första album inser man att den kavajen var och är alldeles för trång för en så varierad sångare som Elvis Presley.. Det är väldigt lite Rock & Roll här, det är mer blues, rhythm & blues, country, pop och lite gospelstänk här och där. ”I sing all kinds” som Elvis själv svarade när Marion Kesker på Sun studion frågade honom om vilken sorts musik han sjöng. Ett besked som gavs redan med de första singlarna och med det första albumet, och en musikalisk programförklaring han skulle hålla sig till i resten av sin karriär, oavsett vad fansen, kritikerna och publiken tyckte.