Jag glömmer aldrig känslan den dag jag återupptäckte min kärlek till Elvis. Efter att ha lämnat honom i den senare tonåren, då det var lite töntigt att gilla Elvis, lämnade jag landet och glömde bort alla de känslor som Elvis väckt hos mig. Efter 6 år som ryggsäckshippie utomlands (där Neil Young, Lou Reed och Al Stewart var husgudarna) slog jag mig ner i en stuga i Vendel för att sakta men säkert återanpassa mig till ett vanligt liv.
Mina vardagliga ärenden var jag tvungen att utföra i världsmetropolen Tierp och under ett av mina besök där tittade jag in i den legendariska skivbutiken LP-fyndet. Och så fick jag syn på denna vinyl, Loving You från 1957 och något djupt väcktes inom mig. Jag köpte LPn och på vägen hem till torpet på Bergybyåsen kändes det som att jag hade gjort något förbjudet, nästan som att köpa en herrtidning. Så långt borta från Elvis var jag!
När jag kom hem la jag på plattan på min vinylspelare och första låten som dundrade fram i högtalarna var Mean Woman Blues. Hela min barndom rann över mig och jag började dansa hysteriskt där i min ensamhet, ömsom skrattandes, ömsom gråtandes. Tänk att få möta min första kärlek igen! Och jag svor då att jag aldrig mer skulle lämna honom! Just i den stunden började jag min resa mot mig själv. Så det är svårt för mig att behålla en objektivitet när jag nu ska recensera musiken.
Loving you har många gånger påståtts vara filmen om Elvis själv. Men trots att det finns en del gemensamma nämnare så är olikheterna med Elvis eget liv alltför stora. Var är alla svarta musiker t ex? Var är den råa bluesen? Jag kan också känna mig rätt så ambivalent inför den nedtoning av Elvis ”farlighet” som denna film innebar. Visst, man kan inte vara rebell jämt men var det inte lite väl tidigt att börja anpassa Elvis till familjeformatet?
Filmen är underhållande och en helt OK femtiotalsrulle. Soundtracket håller dock högsta klass med ruggigt bra låtar. Hade lätt kunnat ge plattan högsta betyg om det inte var så att den tyngs ner lite av de extralåtar som inte fanns med i filmen. T ex en orepad Blueberry Hill där musikerna har uppenbara problem med både rytmik och ackord. Filmmaterialet innehåller dock några riktiga höjdare. Mean woman blues och Party är Elvis som rockkung och det är inte svårt att förstå varför han var störst av alla rockers under femtiotalet. Vilken frasering, vilken rytmik! Titelspåret Loving you är en mycket fin ballad som bl a Tanita Tikaram gjort en kanonversion av. Och när Elvis själv får välja är det Ivory Joe Hunter som är den stora inspirationskällan för dagen. I need you so är en kanonlåt!
Som vanligt fascineras man av Elvis varierade musiksmak och inspirationskällor. Have I told you lately (Bing Crosby), Blueberry Hill (Fats Domino), True love (Cole Porter) I need you so (Ivory Joe Hunter). Vill man förstå vad Elvis försökte uppnå, hans artistiska ambitioner, så får man inte låsa sig fast vid att han var rockkungen. Risken är då att man, liksom John Lennon, blir blind inför Elvis artistiska gärning både under och efter femtiotalet.
Bonusspåren på CD-utgåvan tillför inte så mycket, men det är kul att höra Elvis sjunga originaltexten till One Night. En text som bedömdes alltför sexig för den vita medelklasspubliken och därför tonades ned när låten spelades in på nytt. Kul också att When it rains it really pours återförts till sitt rätta sammanhang. Den gavs ju först ut på albumet Elvis for everyone (1965). Man förstår att RCA höll låten inne 1957 för bandet är helt ut och cyklar men Elvis röst är i kanonform. Omslaget är inte ett av de snyggaste men lätt ihågkommet.